För de flesta människor är Göteborgs innerstad full av möjligheter, full av val. Det finns affärer för de flesta av en människas behov. Och restauranger i många prisklasser och med en uppsjö olika inriktningar. Och jag kan tänka mig att det till och med kan vara svårt att välja bland alla dessa möjligheter, i alla fall för ”vanliga” människor. För mig har det ju aldrig varit så. För jag sitter i rullstol. Och för oss som sitter i rullstol är inte Göteborgs innerstad välkomnande och full av möjligheter. För oss är det en värld full av murar, hinder, trappor, kullersten och frustration.

Jag uppmuntrar er att gå ut och titta hur det ser ut. Kan tänka mig att de flesta inte ser det som är vardag för mig. Alla dessa trånga dörröppningar och trappor. Alla dessa hinder som gör att jag, i min hemstad, sällan väljer att vara spontan. Utan jag går ju om och om igen till de få ställen där jag vet att jag kommer in fullt ut.

Men för några veckor sedan skulle jag gå på date. Vi började kvällen på en restaurang där jag hade varit många gånger förut, men ljudnivån blev lite hög så vi ville hitta en lämplig plats där vi kunde ta en öl och prata vidare. Först gick vi till ett hotell i närheten, för hotell är ju ofta tillgängliga. Men där fick vi veta att vi inte fick sitta i restaurangen, utan blev hänvisade till sittplatser en trappa upp. Fast de hade ingen hiss. Så vi gick vidare. Efter att ha gått omkring i regn och blåst en lång stund utan att ha hittat det vi sökte, d.v.s. hitta en pub eller restaurang där jag kom in och där det fanns tillgänglig toalett, så fick vi sänka våra krav. Vi hittade ett café där jag efter lite ansträngning lyckades komma, och där toaletten i och för sig inte var fullt tillgänglig, men det gick.
För en gångs skull försökte jag vara spontan, och det synliggjorde för mig, för min personliga assistent och för min date, hur otillgängligt som delar av vår stad är.

Jag vet att Göteborgs innerstad har börjat ett arbete för att höja tillgängligheten. Jag vet att man vill göra det enklare för konsumenten att hitta tillgängliga alternativ. Och det är jättebra. Men i slutändan handlar det ju om fastighetsägare och företagare som måste göra sina lokaler tillgängliga.

Jag är ju bara en person, men frågan är hur många funktionshindrade som hade rört sig i offentliga miljöer om de bara kunde.

Både jag och min personliga assistent bor i Göteborgsområdet och vi lyckas ändå bara hitta ett fåtal smultronställen där jag är fullt välkommen, men frågan är hur otillgänglig vår innerstad verkar för någon som kommer på besök?

Jag gissar att vi alla i teorin är överens om att vår innerstad ska vara öppen och välkomnande för alla. Frågan är hur länge vi ska behöva vänta innan detta blir verklighet?

Ska vi behöva vänta tills lagen tvingar fram det? Flera organisationer vill att otillgänglighet ska klassas som diskriminering. Jag som stolt Göteborgare skulle ju vilja att Göteborg visade framfötterna, och gick före. Inte för någon blev tvingad, utan för att det borde vara en självklarhet att alla kunder är välkomna i vår innerstad.

Jesper Odelberg

Pin It on Pinterest